MLY

 

 

 

Jag har grubblat på detta under lång tid och jag har bestämt att jag vill berätta om min historia, Under flera år hade jag ett självskadebeteende.

 

Jag har känt mej annorlunda, har haft känslan att jag inte passar in. I skolan var det jobbigt, hur skulle jag kunna koncentrera mej på vad jag skulle göra när det var andra barn utanför och lekte? klasskamrater som pratade, och gick runt, Fläkt som surrade, klocka som tickar, lampa som blickar.. osv osv.. Att jag dessutom hade svårt att läsa gjorde inte saken bättre direkt.. Impulsiv och utåtagagerande, retade dom mej slog jag, så det var väl roligt att reda upp mej.

Men klarade mej bra trotts allt, har alltid haft syskon och föräldrar som stöttat mej och låtit mej vara den jag är. Vår familj har haft rutiner, vi åkte till sälen, samma fjäll, samma stuga, samma vecka flera år i rad. lika dant när vi åkte till Spanien, på sommaren var vi ute på sjön. varje år.. Vi bodde utanför stan, så har haft möjlighet att springa av mej och röra mej fritt.. Vilket underlättade efter som jag har ADHD och autism, även om vi inte viste om de då.

 

När jag gick ur högstadiet och började på gymnasiet med nya lokaler, nya klasskamrater, och nya lärare försvann den tryggheten jag hade där och jag föll. Började må riktigt dåligt. Socialen och psykiatrin blev inkopplad.. Men jag visste inte själv vad som var fel, jag ville bara att allt skulle vara som de alltid varit, jag ville vara i fred och umgås med djuren, i stallet, med hunden eller mina kaniner. Men ville inte vara annorlunda, ville vara som dom andra, varför var jag inte som dom? Varför är jag så svag? jag försökte vara stark och byggde upp en fasad, så ingen skulle se min skörhet. Inget skulle få chansen att se min svaghet.. Slog hellre än att bli slagen.. Började skada mej själv.. Började med rispningar, som jag dolde noga. Men saker blev bara värre, fick flytta till en lägenhet med personal stöd, men med de bröt dom ännu mer utav mina rutiner och jag föll ännu djupare. Till sist såg jag inte ljus, och stoppade i mej tabletter, i efterhand förstod jag att de var ett rop på hjälp..

När jag kom hem från sjukhuset fortsatte spiralen ner. Socialen satte på LVU och jag fick flytta till ett Behandlingshem i Stockholm. (Krica gården) Men de var inte rätt ställe iaf inte för mej Trodde till en början att jag skulle få hjälp, men jag hade fel.. Blev avskärmad, och instängd, fick inte gå utanför gården utan personalen. Paniken och ångsten blev då bara värre, Mitt liv blev ett hav av missförstånd, panikattacker, ångest. Började skada mej, och de eskalerade fort, de började med rispningar, som blev mer och mer, djupare och djupare, oftare och oftare.. Efter några månader hade jag helt tappat kontrollen, blev körd till akuten flera gånger i veckan efter att jag självskadat. Fram och tillbaka till psyk, blev hämtad av polis eftersom personalen på krica gården inte kände att dom kunde kontrollera mej.

Blev ner drogad, fick mer lugnade för varje gång som jag varit på psyk, och de gjorde mej avtrubbad och jag blev mer utåt agerande och skadade mej ännu mer, ju mer dom tog i från mej och stängde in mej ju mer skadade jag mej och ju värre blev ångesten och paniken..

 

Tillslut fick jag flytta ifrån Krica gården, och fick komma ner till Skåne och Orana behandlingshem, till en början gick jag i en dimma, drogad och helt avstängt från världen runt omkring. På Orana finns de stall och hästar, så började vara i stallet med en gång och livet ljusnade en aning. Fick en häst som jag tog hand, och red precis som de vore min egen. Världens snällaste och bästa häst Ronja <3 Att få komma ut på landet, Ville Jag kunde jag springa rakt ut i skogen och skrika, jag fick vara för mej själv utan någon som ständigt vakade över mej men ändå fanns där när jag behövde. Jag var lättpåverkad av andra, och impulsiv. När en av flickorna drog hängde jag på, ren impulisvitet och i samma stund som jag lämnat stället ångrade jag mej, men de kunde jag inte erkänna varken för maj själv eller någon annan. Strögade runt i Malmö och eftersom jag hade LVU blev jag efterlyst, efter va ett dygn blev vi uppplockade av polis och fick vänta i fyllecell tills vi äntligen blev körda tillbaka till Orana.

De va jobbigt och jag skämdes, jag hade ju svikt hästen och alla som ville hjälpa mej. Dagen efter kom min terapeut, TS jag ville att hon skulle skälla. Men hon sa inget... inte ett ljud... (Misstänker att de var väldigt uträknat utan dej TS) för just de att hon inte skällde, hon pratade inte med mej, inte bad mej komma och förklara eller säga någon gjorde att jag fick söka upp henne, och i samma stund som jag gick in hennes rum bröt jag ihop, och jag grät som jag aldrig gjort förr.. Då stöttade mej, den dagen fick hon mitt fulla förtroende. Hon ville hjälpa mej, men då måste jag låta henne hjälpa mej. TS Hjälpte mej reda ut de jag ställt till med, JS hade hand om stallet och var så rädd att jag inte skulle få ha kvar hästen som min egen. Det enda som betydde någon då

TS följde med mej och hjälpte mej prata med henne och jag fick ha kvar hästen,

bara jag inte gjorde om de, för som jag gjorde får man inte göra när man har en häst, hästen ska inte behöva lida för att jag inte sköter mej, Hästen har ju inte gjort fel. Ansvaret ja fick ta fick mej att växa, och de va första steget bort ifrån mitt självskadebeteende. Började prata om vad jag kände, fick hjälp att sätta ord på de som var jobbigt, varför jag reagerade så starkt på saker som ingetligen inte var så stora. Trappade ut alla lugnade mediciner, och jag började leva igen. TS gav mej verktyg som jag kunde ta till när ångesten kom verktyg som hjälpte mej så jag inte behövde ta självskadadandet.

 

Från de att jag flyttade till Orana fick jag börja ta ansvar, och jag tog inte längre den enkla vägen, psyk och självskadandet på psykiatrin var de förvaring för mej, ingen behandling, så de var inget som blev bättre av de.

Men de var enkelt, jag behövde inte ta hand om något eller överhuvudtaget ta ansvar för varken men själv eller någon annan. Men när jag inte längre var ner drogad var jag redo för att ett första steg för att komma på banan ingen. När jag började prata och säga hur livet såg ut för mej och personalen och TS såg mina rutiner och mitt  beteende började hon prata med mej om ADHD, fick göra en diagnos utredning och fick diagnosen ADHD, började medicineras med Concerta, och med hjälp av concertan öppnades en helt ny värd, jag kunde slut föra uppgift istället för att vara vimsa omkring. När jag började kunna konsentrera mej, blev de lättare med strukturen, och jag började sova på natten, mina sömnbesvär som jag haft under så många år försvann mer och mer. Fick även en autism diagnos, som hjälpte mej förstå mej på mej själv. varför jag var så beroende av rutiner och är så rädd för alla förändringar som sker. När jag lärde mej och förstod mer om varför underlättade de och jag kunde hantera vardagen bättre och bättre fick hjälp och stöd att bygga upp en dagsrutin och dagsrytm.. Var så skönt att jag istället för att skada mej själv kunde ta till hjälp. TS krävde inte att jag skulle kunna sätta ord på de svåra som jag inte förstod hon hjälpte mej i stället att sätta ord på de och hjälpte mej att förstå  Tack Vare TS, tog jag mej ur självskadandet och de destruktiva. Jag gav mej mitt liv tillbaka. Jag är dej evigt tacksam! De har inte alltid varit en lätt väg, de har varit jobbigt, svårt, jag har snubblat och ramlat ner, men nu hade jag någon som fångade upp mej, som lät mej vara svag och ledsen när kände mej svag och ledsen  utan att döma. jag behövde inte ha någon falsk fasad, du acceptera mej för den jag var och är, och med din hjälp började acceptera mej själv. De kan bli bättre, de går att ta sej upp.. TS och JS hjälpte mej att skaffa Engill, och sen skaffade jag även snöbollen. Hästarna som hjälper mej, som jag kan luta mej tillbax på ner de blir rörigt och jobbigt. Genom hästarna och djuren lever jag mitt liv.

 

Och när bestämt att jag skulle jobba för att bli skadefri fick jag ha Hunden Tessie hos mej, för TS viste att jag när jag hade henne hjälpte hon mej att inte ta till och skada mej själv. Hon hjälpte mej att ännu ett steg upp och bort från självskade träsket. När jag började få distans till växte jag ännu mer, känslan av att de kan bli bättre, de behöver inte alltid vara såhär. Vad hade jag att förlora på de? de kunde ju bara bli bättre...

 

 

De blev mkt text, men ändå kort med tankte på hur lång vägen är och har varit. Jag är stolt för att jag klarat att vara självskadefri så länge nu, och även om de i perioder kan vara jobbigt så vet jag att de blir inte bättre av att ta till de självdestuktiva, några sekunder kanske, men är de värt allt som blir efter för att få kanske i bästa fall få några sekunders lättnad? De är så jag känner...  

Men för att klara de tror jag att man måste vara berädd att offra men kan de bli så mkt sämre? vad förlorar man på att försöka, Ja, man kan falla tillbaka, men då får man ta nya tag och försöka igen. Ta hjälp av andra, för inte fan vill man må pissigt och kast resten av livet? Vågar man aldrig chansa och försöka vet man bara en sak, man kommer heller aldrig lyckas, det kan vara otäck att misslyckas. Är de inte ett ännu större misslyckande att aldrig försöka, man kan ju lyckas. de går även om de inte alltid känns så, men man behöver rätt motivation, rätt stöttning, rätt hjälp.. men visst fan går de!